panikkänslor och ångest. fan vad jag hatar mig ibland. kliar överallt och allt blir fel. stipendium för att man var duktig inom konsten - men tjena. hatar allt jag gör och det jag rör vid blir till ruttnande sand. finns det ingen som har naglar långa nog att nå till min hjärna. det kliar så jag blir galen. skulle vilja ta rakhyveln och dra av all hud på kroppen. bort ska den bortbortbort. den har förstört hela mig och mitt. ett jättestort ärr skulle ersätta alla ökenbyggnader som inte borde vara där. precis så är de - som ökenbyggnader. det är slätt överallt tills de dyker upp. såg dem från flygplanet i egypten, precis så ser de ut. ville störtlanda rakt ner i dem, utplåna, bort.

"jag kan gå med dig"

behöver ingen axel. jag är inte svag. har alltid klarat mig bra själv så varför behövs du nu? förstår inte vad skillnaden är. jag kan gå själv. ska bara leka röd tiger en gång till och vinna över förkylningen. jag kräver vinst.

tänk att man måste vara så himla perfekt för att man ska få jobb också? "de kollar igenom er facebook och twitter och bloggar" och tomten ser alla dumma barn. jag är inte dum, heller inget psykfall som kommer döda alla men jag måste ändå akta mina bilder och allt jag skriver. ingen vill ha en instabil person som får ångest på bussen. men annars är jag jättetrevlig och glad. jag behöver bara ständig bekräftelse på att jag finns och är - men det går väl bra?

någon dag ska jag visa bloggen. måste bara censurera först som med allt annat.

"jag är en glad och positiv person.."

måste skrapa sönder glad och positiv

Tillbaka till verkligheten från Egypten!

Fint land, men det kändes verkligen som att man utnytjade befolkningen genom att bara vara där. Som gäst fick man inte lyfta ett finger medan de som nästan kändes som slavar fick bära min solmadrass åt mig. Mycket olustigt.

Nog om det!

Kom tillbaka till ett Sverige i dimma och moln. Halvkul. Läste min mail; 2 IG-varningar, och dog. Aldrig blivit IG-varnad förut! Högst betyg i allt sen alltid! Ligger efter i för mycket. Paniken. Räknade alla uppgifter som jag borde lämnat in; 16. Fuck fuck fuck. Skalade bort en på en gång men kom på en ny. Dubbelfuck. Skriver nu PA-rapport. Än så länge är den inte försenad, men den kommer bli. Fredag är sista inläningsdagen och jag är inte halvvägs. Horliv.

Timmarna springer iväg och jag trampar på mina minuter. Känslan av att ha hamnat efter i hela livet är otroligt påträngande och här sitter jag och bloggar. Hycklare.

Jag ska glömma och gå vidare.

Hur många gånger ska man behöva lova det?

Mitt. Allas. Allt.

Känslan

Jag har vänt spelet. Mår lika bra som jag alltid gör när jag varit därborta i det fina lilla röda timmerstallet med stjärnor i taket. Solen sken och jag fanns för 1200 år sedan. Spanade i skogen efter de som jagade mig, vi hade sprungit ifrån dem. Allt som ville ont var borta och vi sprang längs med sjön som sakta tinar fram. Trots att den inte är hel kan den glittra ändå - det ska jag också göra, det gör jag redan. Tänk om jag skulle skriva en bok om varelser som glittrar? Älskad av alla under 15 år, även de som inte vill erkänna det.

Har satt på mig min skärm av lycka. Jag är fri från stress, press och dumma tankar. Allt är fint, till och med idioterna som kör för fort. Fan vad ni idioter är fina här uppifrån. Ni är nog det finaste jag vet!

Hade ett sammanbrott igår, men det var nog nödvändigt. Dagen har ömsat skinn och det gnistrar. Idag är jag inte ensam för jag fick göra det jag lever för. Fy vad oförskämt bra jag mår!

Ska flyga imorgon. Skiträdd! Jag har inga vingar och mina ben är ganska tunga, så jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp i luften och sen lyckas hålla mig kvar! Har folk verkligen lyckats med det förut?! Tror att ni ljuger. Att något så tungt som ett flygplan ska kunna hålla sig i luften och FLYGA dessutom är säkert inget annat en ännu en konspirationsteori. Älskar sådana, men hatar flyg. GAH!

Lägger därför lappen bakom fotot. Om du ser det här hade jag alltså rätt om flygen! Jävla myt.

Massor med kramar för att livet alltid löser sig på något vis!

förvandlas till en tiger med röda ränder.

dålig vecka. inte nog med att alla åker iväg så att jag som inte klarar mig utan folk i mer än en dag hamnar i en tjock grötig dimma, utan jag får också axla rollen som den jobbiga. ständigt. pallar inte det. är arg på dig, eller ja, så arg som jag kan bli fast att det tar emot. så nu är jag bitchen också.

men hur jävla svårt kan det vara att skicka ett jävla sms någon gång ibland? jag är vampyren och solljuset, mutanten och motgiftet, zombien och bazookan, eld och vatten. varför är det jag som får spela forever alone ringaren i notre dame varje dag? tyst överenskommelse. vi vet att jag kommer höra av mig. vänta. pling. jag är tillbaka. förlust.

du är mindre än mina tre lama musketörer, mindre än han jag inte ville sluta tala med men mer än allt tillsammans. jag lider. oönskad. alla har åkt, jag är kvar. jävla dimma

kan du se tigern? kommer tillbaka sakta med några ränder i taget, samlar inte på regnvatten, tårarna måste ransoneras.

pling

käften

nu duger jag

svarade ingen annan?

ansträngt

hej hej

men svara inte då

pling

käften. allt är ändå inövade rutiner - en show man spelat för många gånger och börja lessna på.

men vad händer med de shower ingen vill spela?

de blir tigrar eller byter rubrik.

vad heter jag?

du får sista ordet, kanske gör jag något viktigare nu.

Jag håller på att bli tokig och samtidigt mycket klok. Vi har ingenting gemensamt - men jag har alltid ansträngt mig till mitt yttersta för att det ska funka. Jag har dissat otaliga event jag planerat att gå på, dissat otaliga personer och kastat mig ut trots sjukdom. För vad? Jag lägger ner tid och kraft till att lyssna och hjälpa med skola och sporter jag fullkomligt skiter i, för att Du är Du. Just därför lyssnar jag med entusiasm och utan suckar. Roligt att du hittat en ny vän som delar samma intressen. Jag är svartsjuk så jag kokar olja och spyr galla. Vart hamnade jag? Korta sms med långa mellanrum på någon timme eller två som jag likt en kärring alltid startar; "hur var dagen? Hur gick tävlingen?"

Kan inte heller säga att jag är stabil just nu, mår dåligt ibland och behöver någon att prata med men kan inte. Har försökt otaliga gånger men känner mig mest ivägen. Det gör ont.

Försöker prata emellanåt, men känns mer som om jag försöker blåsa eld i utbrunnen aska. Jag orkar inte blåsa mer. Jag orkar inte ge mer än vad jag har och aldrig få känna lättnad. Jag grät när min lilla fina grupp ordnade tacos till min födelsedag för det var nytt. Att någon gjorde något åt mig utan att jag sagt till om det värmde så mycket att jag grät. Varför är det nytt? Vad ska jag göra, hur många Mig ska jag måsta krossa genom stress, självhat och känslan av otillräcklighet? Det skadar mer än det läker.

Jag fyller år imorgon. Skulle kunna vara roligt om det inte var för att åren då man kunnat strunta i allt snart är över. nu måste man plötsligt bry sig, och inte bara det; du måste tro på allt och se mening i det.

Jag tror inte på allt. Hela vår värld är uppbyggd på illusioner om vad vi behöver och mår bra av. Fotbollsmatcher och annan underhållning gjord av människor för människor känns meningslöst. Vad är meningen med det? Det finns ingen. Allt är ett påhitt för att hålla folkmassorna nöjda, få dem att tro att det verkligen spelar någon roll vilket lag som vinner - underhållning och täckmantel för de tomma liv vi faktiskt lever. Men eftersom en mening med livet måste finnas så kan det ju ikväll lika gärna vara Sweden Hockey Games.

Jag personligen gillar sport, men bara de dagar jag känner mig tillräckligt ytlig för det. Jag behöver uppdrag; något som får mig att veta att det jag gjort spelat roll eller gör något. Men om några miljarder år finns vi inte längre, allt vi gjort är borta och vi är för länge sedan försvunna. Vad var meningen då? Om allt vi gör inte spelar någon roll, varför finns vi? och varför gör vi allt i vår makt att tro att våra liv gör skillnad?

Det är ungefär som sakerna man gjorde i träslöjden, de kastas av läraren efter vi slutat högstadiet - det finns ingen mening med dem. Skillnaden är att de åtminstonde genererat ett betyg, ett betyg som 15 år senare kan har hjälpt eller stjälpt din karriär som är lika meningslös som fotbollen. Vi arbetar dag ut och dag in för vad? Mat på bordet, tak över huvudet och vatten. Vi slavar fram genom livet bara för att uppfylla dessa saker. Vi går in i väggen, blir utbrända, får förslitningsskador och stressar för överlevnad. Grymhet är mitt valda ord för detta. Grymhet. Våra liv är inte vårt arbete, vårt arbete är våra liv - och det ger i slutändan intet.

Samtidigt som du ser på fotboll, road av livets illusion om mening och betydelse, svälter, fryser, mördas, misshandlas och fördrivs miljontals människor. Meningen är densamma, illusionen olik - intet.