Jag håller på att bli tokig och samtidigt mycket klok. Vi har ingenting gemensamt - men jag har alltid ansträngt mig till mitt yttersta för att det ska funka. Jag har dissat otaliga event jag planerat att gå på, dissat otaliga personer och kastat mig ut trots sjukdom. För vad? Jag lägger ner tid och kraft till att lyssna och hjälpa med skola och sporter jag fullkomligt skiter i, för att Du är Du. Just därför lyssnar jag med entusiasm och utan suckar. Roligt att du hittat en ny vän som delar samma intressen. Jag är svartsjuk så jag kokar olja och spyr galla. Vart hamnade jag? Korta sms med långa mellanrum på någon timme eller två som jag likt en kärring alltid startar; "hur var dagen? Hur gick tävlingen?"

Kan inte heller säga att jag är stabil just nu, mår dåligt ibland och behöver någon att prata med men kan inte. Har försökt otaliga gånger men känner mig mest ivägen. Det gör ont.

Försöker prata emellanåt, men känns mer som om jag försöker blåsa eld i utbrunnen aska. Jag orkar inte blåsa mer. Jag orkar inte ge mer än vad jag har och aldrig få känna lättnad. Jag grät när min lilla fina grupp ordnade tacos till min födelsedag för det var nytt. Att någon gjorde något åt mig utan att jag sagt till om det värmde så mycket att jag grät. Varför är det nytt? Vad ska jag göra, hur många Mig ska jag måsta krossa genom stress, självhat och känslan av otillräcklighet? Det skadar mer än det läker.

Jag fyller år imorgon. Skulle kunna vara roligt om det inte var för att åren då man kunnat strunta i allt snart är över. nu måste man plötsligt bry sig, och inte bara det; du måste tro på allt och se mening i det.

Jag tror inte på allt. Hela vår värld är uppbyggd på illusioner om vad vi behöver och mår bra av. Fotbollsmatcher och annan underhållning gjord av människor för människor känns meningslöst. Vad är meningen med det? Det finns ingen. Allt är ett påhitt för att hålla folkmassorna nöjda, få dem att tro att det verkligen spelar någon roll vilket lag som vinner - underhållning och täckmantel för de tomma liv vi faktiskt lever. Men eftersom en mening med livet måste finnas så kan det ju ikväll lika gärna vara Sweden Hockey Games.

Jag personligen gillar sport, men bara de dagar jag känner mig tillräckligt ytlig för det. Jag behöver uppdrag; något som får mig att veta att det jag gjort spelat roll eller gör något. Men om några miljarder år finns vi inte längre, allt vi gjort är borta och vi är för länge sedan försvunna. Vad var meningen då? Om allt vi gör inte spelar någon roll, varför finns vi? och varför gör vi allt i vår makt att tro att våra liv gör skillnad?

Det är ungefär som sakerna man gjorde i träslöjden, de kastas av läraren efter vi slutat högstadiet - det finns ingen mening med dem. Skillnaden är att de åtminstonde genererat ett betyg, ett betyg som 15 år senare kan har hjälpt eller stjälpt din karriär som är lika meningslös som fotbollen. Vi arbetar dag ut och dag in för vad? Mat på bordet, tak över huvudet och vatten. Vi slavar fram genom livet bara för att uppfylla dessa saker. Vi går in i väggen, blir utbrända, får förslitningsskador och stressar för överlevnad. Grymhet är mitt valda ord för detta. Grymhet. Våra liv är inte vårt arbete, vårt arbete är våra liv - och det ger i slutändan intet.

Samtidigt som du ser på fotboll, road av livets illusion om mening och betydelse, svälter, fryser, mördas, misshandlas och fördrivs miljontals människor. Meningen är densamma, illusionen olik - intet.

Det tar sig sa mordbrandspyromanen.
Nej, men allvarligt talat; lösningar och förhårdningar bandas ihop i det trassliga garnnystan kallat Livet. Som livet är ungefär. Nu ska jag tydligen börja gå på cellgifter snart - låg dos, men ändå. Först måste såklart en himlans massa tester göras. Med andra ord; BLODPROV - okey, det var bara ett ord..

Jag avskyr blodprov! Lite lustigt att jag är rädd för nålar när.. aja. Skitsamma. Förhoppningsvis kommer detta lösa några problem såsom rädsla för att folk tar på mig osv.

Födelsedagen närmar sig ungefär lika snabbt som den blodstinna doktorn. Frågan är bara vad fasen jag ska göra?! Visst kan jag gå på krogen, men ett tu tre är det -162 grader exakt och då är det inte så kul att vara full och halvnaken I tell ya. Ska man äta någon middag och leka fröker sofistikerad då? Men hur drygt är inte det? Kan inte barnkalas vara the shit fortfarande?! Någon som står bakom ett skynke och sätter fast en strumpa på en klädnypa åt ett gråtande lönntjockt barn som ska ha godis. Är inte det det ultimata? Lättheternas lätthet no.1

Tills vidare ska jag låta bli att plugga ännu mer.

Mitt PA gråter