Älskade människa.

Lappen du lämnat bakom fotot innan vi åkte till Egypten satt kvar när jag rotade runt bland gamla saker, och här är du igen. Jag hade glömt bort bloggen som en gång var din enda ventilering. Efter år av självhat, bottenlöst fallande självförtroende och förvirring så har du lyckats. I slutet på oktober 2013 berättade du tillslut för Henne via facebook. För att skydda dig själv berättade du det som om det du kände hade hänt för länge sen, fast att det var lika starkt som alltid. Hon sa att hon känt detsamma, fast inte längre. Du tänker fortfarande på Henne ibland, men du vet att Hon krossade dig mer och mer för var dag och att det var det bästa som kunde hända i det långa loppet. Det tog dig lång tid innan du kunde acceptera dig själv tillräckligt för att du skulle våga skriva till Henne, och jag kommer för evigt vara stolt över dig för det. Jag kan inte ljuga, du drömmer fortfarande om Henne ibland, men det är osanna drömmar och Hon var aldrig så mot dig. I augusti 2013 tar du upp dina drömmar och läser tekniskt basår för att tillslut söka den linje du drömt om sedan i 9:e klass, du ska framåt nu. I slutet på januari 2014 såg du den vackraste människa du sett och skrev till henne på facebook, ni dejtade, men hon var ett svin. Du tappade ordentligt i vikt eftersom du svälte dig själv för att på något sätt bli tillräckligt vacker för henne. Hon dissade dig genom att sluta höra av sig efter att hon hånglat med en annan på en fest, bjudit in dig till henne för att be om ursäkt, bjöd dig till en hemmafest där hon inte pratade med dig och efter det var det över. Du frågade varför, men hon var en idiot och sa att hon inte förstod. Det som var bra med henne var att du blev så kär att du berättade för dina föräldrar, dock en modifierad sanning; du var aldrig bisexuell, du önskade bara för att fortfarande ha foten kvar i någon form av normbunden trygghet. 

I juni började du skriva med en tjej som verkade bry sig om dig. Hon spelade inga spel och ringde dig varje dag. Ni träffades i juli och fast att du fortfarande hade dina leopardprickar så gav hon dig så mycket kärlek. Hon brydde sig inte utan såg dig. Du förstod efter ett kort samtal, där alla kort föll på plats, att du var lesbisk. 

Ni fortsätter att ses och går på Stockholm Pride tillsammans senare den sommaren. På paraddagen blir ni tillsammans och i december kommer du in på tandläkarhögskolan. Du fixar ett studentrum och du åker. Allt som är nytt får dig återigen att känna dig obetydlig, du känner dig ensam fast att du har många vänner och du kryper in i dig själv. MEN du skär inte. Jag är återigen så stolt att jag nästan vill gråta. Du bestämmer dig för att du förtjänar bättre och kommer till en psykolog. Tårarna faller och snoret rinner. Du berättar om all ångest, om hur du måste sluta andas på föreläsningarna för att inte bryta ihop framför alla, om hur allt är förmycket, om din prestationsångest och om förhållandet du har till din kropp som ändå är mycket bättre. Du klarar inte din första tenta pga ditt mående, men det är ingen fara. I augusti klarar du den, precis som alla andra tentor hittills. Du vet vad du vill, du är stark, du knyter genuina kontakter med människor som älskar dig på riktigt, du har en fantastisk flickvän sedan 15månader tillbaka som gör allt för dig, du har fjällvandrat med henne som du drömde om att du skulle få göra med Henne - Hon som aldrig brydde sig. Allt är annorlunda nu när du älskar dig själv. Du ser knappt prickarna på din kropp längre, de rör dig inte i ryggen. Fast att de en gång i tiden höll dig tillbaka från allt. Du är öppet gay i din klass, blev nominerad till SFQs sverigestyrelse som du tackade nej till, självskadar inte, går på feministiska event, målar, pluggar och har framtidstro. Din underbara morfar gick bort i juli i år och du gråter ofta över honom. Det enda du ångrar är tiden du inte hade med honom, annars känner du att din resa bara stärkt dig. 

Du är underbar och jag älskar dig.

Du betyder så mycket för så många och ditt liv ser ljust ut. Du klarar det. Underbara människa, som du kämpat med dig själv. Som vi kämpat. Om du kunde se och tro då på vart vi är nu så skulle du inte gråta, du skulle inte självhata, du skulle inte göra en pakt med dig själv om du fortfarande var oälskad och ensam vid 30. Tiden löser saker, framförallt när du pushar på och jobbar så hårt för det som du har gjort. 

Fantastiska människa. Om jag kunnat krama dig då, som den framtidsskugga jag är, så skulle jag aldrig släppt.

Du klarar dig.

Du är stark.

Du betyder.

Om alla bara står stilla en sekund så kan jag börja reda ut det här! Snälla? 

Den där lilla skarpa saken ser extremt mysig ut i jämförelse med kaoset som råder inuti. Det river med wolverine-klor. Efter att besökt studieyrkesvägledaren kändes allt bättre i några dagar, men det är ungefär så lång tid verkligheten behöver för att komma ikapp när man svävat på moln för länge. Jag går sönder om du lämnar mig. Jag kan ta att vi inte ens ses varje vecka, men lämna mig inte såhär; med huvudet bakochfram och hjärtat förvridet. Är det här normalt? Kan inte komma ihåg att någon bröt ihop innan alla började flytta, och jag har heller inte brytt mig om de som gjort det. Men inte du. Snälla. Redan nu börjar den där muskeln alla säger ska innehålla känslor att röra sig bortåt, när jag skriker inombords ekar det lätt, som ett tomt rum innan man ställer dit möbler. Du är definitivt ingen möbel. Platsen du tar upp är större än huset rummet är i. Gå inte förrän jag rett ut trådarna och ser vart du leder. Jag är inne på 3,5 år utan att trasslet försvunnit men det börjar närma sig.. tror jag. Vad ska jag göra utan dig? Vad gör jag utan dig? 

Få inte metallen att se varm ut.

Jäkla bergochdalbana. Idag mår man toppen. Behöver nog bara komma ut och vara bland folk för att jag ska slå om till himlaläge. Känns skönt. Fick prata med le beste friendo också och allt ordnar sig tror jag. Eller så är det bara jag som känner ett behov av att prata om saker som egentligen inte behövs manglas om. Det hela bottnar nog i att jämför mig för mycket med henne, hon som nästan är perfekt. Det måste jag sluta med. Jag måste hitta ett eget värde. Men det är svårt när jag betygsätter mig själv i allt. Illa. Måste sluta med det också. *glad min med hjälp av fingrar*

Jättehärlig lunch med Kaptenen, Ida och Flygande Holländaren. Åh vad glad jag blev. Jag måste duscha, byta om och sminka mig mer ofta så blir jag automatiskt piggare. Det är som om sminket innehåller knark, uppåttjack. woho..? Tuggade sallad som om det vore gott. Och salladen gick på det! Den hoppade ner i magen och gosade runt med kaffet. Det konstlade fågelkvittret i rummet svingade in mig än längre i fluffdjungeln. De där låtsasfåglarna hade nog också sminkat sig idag för jag har aldrig hört fåglar skrika så där intensivt. Intensiv kärlek till kajalen kanske? Vad vet jag

Sen direkt till le beste friendo för att be om ursäkt för att jag kan bli ett lokomotiv utan bromsar som inte behöver en räls för att köra över folk. Ett självständigt tåg på ett dåligt vis. Tror den godtogs. Osäker. Men jag fick ännu mer kaffe och tillsammans med gossalladen och knarksminket utgjorde de en supertrio som tog över den tråkiga världen och gav den ett leende utan fingrar. Jag tycker om dig fantastiskt mycket le beste friendo. Jag måste bara ha en klar dag utan onda schitzomoln för att inse det. Och du är *superlativ x2* bra på att blåsa bort dem.

Kärlek

Jag vet inte om jag blivit mer elak, oberäknerlig och jävlig allteftersom världen öppnar sig framför mina ögon eller om jag alltid varit såhär hemsk och jag bara inte föstått det. Ni vet när man går runt och är så glad så att det lika gärna skulle kunna regna enhörningar och sockervadd ena sekunden, får en knuff in i verkligheten och sedan säger något som du vet gör riktigt ont? Inte? Det bådar ju inte gott för mig.. Men allvarligt; vissa dagar går jag runt och verkligen tror på att jag är en god människa, bara för att vakna upp och inse att jag drömde värsta sci-fi-grejen deluxe. Om jag nu vore ond på heltid skulle jag inte brytt mig, men det är som om jag kastas fram och tillbaka, à la Gollum, och när det som jag hoppas är jag dyker upp igen har det som troligtvis är jag pajat ca allt. Som senast igår då jag spydde ordgalla över samma person som vanligt bara för att jag blev lätt besviken över en sak denne någon inte sa. Behöver jag ens säga att jag har svårt att sova idag pga det? Jag skäms ända in i benmärgen, förbi det och in i själen (om jag nu trodde på en sådan). Inte så konstigt att jag på frågan "vad är du mest avundsjuk över?" svarade att jag är avundsjuk på alla genomgoda människor som jag haft förmånen att vara vänner med, alla de som bara lyser av välvilja innifrån medan jag, sedan jag var liten, sett mig som ett troll bredvid dem. Ett grönt, kort/tjockt troll bredvid glödande prinsessor. Inte för att jag vill, för tro mig jag har kämpat med mig själv, men för att jag vet att jag innerst inne aldrig kommer vara så fina som de är. Det är som om någonting ständigt sticker mig i sidan när jag är runt dem. Kanske det är i ett försök att smutsa ner det jag aldrig kommer bli som min fula kärna vänder ut och in på mig och visar sig. Jag vill också ha det där fina som verkar göra huden genomskinlig, och människan under den slående vacker, jag vill och jag försöker, men det vill sig inte. Istället förstör jag andra som det sagoodjur jag är. 

Förlåt för att jag inte alltid kan vara fin, god och genuint vacker från insidan. Jag försöker, men det är inte tillräckligt, jag vet. Min största rädsla är nog att ni ska förstå hur hemsk jag är och lämna mig ensam med mitt självdestruktiva monster och skumt nog kan säkert även det vara en anledning till varför jag blir som förbytt ibland. Skulle jag säga det här direkt till er skulle ni nog ta det som självömkan, och det är det kanske delvis, men jag är uppriktigt ledsen över att ni måste stå ut med mig, för jag orkar det heller inte ibland och vill helst bara försvinna emellanåt. Tack för att ni varit och är starka nog att bära mig som en eländiga klump jag är, och förlåt igen för att jag fläckar ner erat skimmer lite varje gång vi ses. Ord beskriver inte hur viktiga ni är för mig, trots att jag aldrig visar det. 

Tack

Panikångest - för vaddå? Ingenting och allting samtidigt. För det jag inte har, aldrig kommer att få, har och alltid kommer bära med mig. Livet är över innan det ens har börjat med min pissiga inställning. Hade allt gått som jag velat hade jag nyss gått ut Naturvetenskapligaprogrammet med inriktning Natur och skulle idag ha börjat min 5åriga tandläkarutbildning efter att ha tagit studenten med fantastiska betyg. Nu gick jag ut Estetiskaprogrammet inriktning Bild och Form, tre betyg från högsta i alla ämnen (såklart fel ämnen) och ska ta ett år ledigt från studier och istället vara arbetslös - borttappad i folkmassan som inte kommer komma någonstans. Jag hade greppet ett tag men tappade det, föll utan stopp och landande i ingenting. Där är jag nu; ingenstans, och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Bästa vännen med lysande framtidsutsikter, bil och jobb - jag har varken eller. Skulle vilja trycka på repeat och göra om allt trots att jag vet att jag gjort mitt bästa mestadels av tiden jag spenderat här. Vart är jag? Ångestångestångest. Jag är 19år och mitt liv är över. Mina framtidsutsikter är att jobba med något mediokert när jag hela mitt liv drömt om något större, önskat mer än vad jag är och kan, begränsad av mig själv. Pluggis, nörd, bokmal för att hamna bredvid de som aldrig brydde sig. Mitt värde mätt i framgång = 0. Hopplös. Det blev inget av mig innan jag fick börja prova. Hur ska en människa hinna med allt hon önskar innan livet tar slut? Eller innan det börjat?

Jag skulle kommit längre vid det här laget, klarat mer, varit mer. Reducerad till inget, utspridd 10cm under markytan långt från stjärnor och oändlighet. Fast i det korta nuet, bortglömd igår. Försvunnen och aldrig upptäckt. Ett liv som ingen när hon ville vara någon.

Ångest, ångest är min arvedel.

Inte ens det ständigt stjärnklara taket kunde skydda mot människans obarmhärtiga skepnadsbyten. De smet in mellan stockspringorna, över det nytjärade golvet som lovat att det skulle hålla dess disiga andedräkt borta och in till mig. In till det mig som råkar befinna sig i den kropp som skriver nu, en mig som andas evighet genom förgänglighet, som låter förändringen blåsa kyla över tid som varit, långsamt återuppväcka tankars minnen om hur vek ett Jag kan vara. Ett mig som gått vilse bland andra dig, ett mig som letar efter mer än skydd mot världsvinden.

Ett verkligt ont är inte kroppsligt, ett verkligt ont äter på jaget. Att nypa sig i armen dämpar det ömmande knät, men botar det inte. På något vis måste vi hitta det vi inte ser, känner men inte kan hitta och reparera oss med oss. 

I jaget finns ingen hjälp, bara dig själv.

Idag avgörs allt igen. En stor repetition från högstadieproblemen som är så löjliga att jag nästan bara kan skratta åt det hela. Men nu har jag vuxit ikapp mig själv mer såväl psykiskt som i jeansstorlek så oavsett utgång kommer det bli bra, det är jag säker på. 

Det är någon grej med tjejer och drama! Skulle inte förvåna mig om Shakespeare var en kvinna, för så bra är vi på att mytta verkligheten - gärna till vår egen fördel. De som myttar åt andra hållet går inte alltför sällan till någon hjälpstation för verklighetspåfyllning. Jag tror fullt ut på att människor ska ha olika åsikter, det är fantastiskt bra! vad vore vi utan dem? Men det hela bygger på att man kan stå för sina åsikter även när det blir tufft och att man kan acceptera att alla inte tycker likadant. Där blir det ofta en Bing-Bangstor kollision som tyvärr inte resulterar i ett helt nytt universum utan rakbladsvassa knivar som karvar ut själen ur kroppen. 

Att smällen inte bara träffar de individer det gäller utan även drabbar folk som inte ens haft med sprängningen att göra blir det som läget är nu. Fan vad jag blir arg! Hata mig tills ni spyr tarmarna ur er, men ge fan i hon som inte ens har sagt något! GAAAAHHH BROHOPP ÖNSKAS ER ALLA

Och jag som var så övertygad om att jag hade hittat rätt, att jag äntligen hade hittat människor som bara ville väl och som genuint tyckte om mig. Tack och liv och lov verkar det finnas kvar av dem, men min skeptisism till om det ska gå att lita på någon fortsätter att bekräftas. 

Nu dör datorn. 

Var på dejt med kille jag träffat på en kompis fest. Det blev nått blinddejtsliknande eftersom vi aldrig setts innan. Som tur var (eller inte) var han mer nervös än mig. JÄTTENERVÖS. Svårt att tro eftersom han vanligtvis är metalhead och ska vara tuffare än en sten, men så var det, sanna mina ord. Trodde nästan att han hade något förstadium till parkinsons men ville såklart inte nämna problem man inte kan göra något åt, men nej, icke, det var nervositetsmonstret som slog till. Gick till mitt favoritcafé och hade drömmen i huvudet där allt var klappat och klart, kärlek och hålla hand, rosa moln, regnbågar, enhörningar och tre ton choklad till mig utan viktuppgång. Men nej igen, Lite För Klänging Hjärna slog till igen och ljög.

Han var genomsnäll men för lätt att köra över, jag VILL inte köra över någon, men jag gör det ändå om man blir för mesig. Ödesdejt nr 2 på måndag där gillandet avgörs. Fan också för min jäkla översittarhjärna! JAG VILL OCKSÅ HÅLLA HAND MED NÅGON!

Pinsam facebook-chat exakt just nu med kille nr 2 där jag är mer pinsam än någonsin. Det här kan toppa när jag var 5 och bajsade framför en kompis pappa på stranden. För den som inte bryr sig kan jag säga att det är jätteilla. Skäms. hur inleder man en konversation med fina killar? UPPLYS MIG NÅGON FÖR NU HAR HAN SLUTAT SKRIVA

Fanatisk feminist in i minsta cell i slutet av min kropp, men jag KAN inte inleda samtal med killar själv. Det går inte. Och den här killen kan jag verkligen tänka mig att gå ut med. Fan också.

Samtidigt pågår en kupp i min umgängeskrets där en wannabe-star wars-fjolla försöker utmana min post på 3-åriga tronen. Bring it. För tydligen är jag ett hot om den platsen (jag inte ens visste att jag hade) som min vän beskrev att jag innehar med orden: "Varje gång du sätter dig vid bordet (en samlingsplats) flyttas allt ljus till dig, och det tål hon inte." Är numer utfryst i ett försök att ta över makten och kan berätta den historien imorgon. fun stuff. Blev lite extramärken innan jag kom på att jag är starkare än så nu. Erkänner för Dig imorgon.

Vad är det med kärrigar?

Som en 33åring vän en gång sa: "du ska bara vara dig själv så kommer du se att alla vill vara som du"

AMEN