Panikångest - för vaddå? Ingenting och allting samtidigt. För det jag inte har, aldrig kommer att få, har och alltid kommer bära med mig. Livet är över innan det ens har börjat med min pissiga inställning. Hade allt gått som jag velat hade jag nyss gått ut Naturvetenskapligaprogrammet med inriktning Natur och skulle idag ha börjat min 5åriga tandläkarutbildning efter att ha tagit studenten med fantastiska betyg. Nu gick jag ut Estetiskaprogrammet inriktning Bild och Form, tre betyg från högsta i alla ämnen (såklart fel ämnen) och ska ta ett år ledigt från studier och istället vara arbetslös - borttappad i folkmassan som inte kommer komma någonstans. Jag hade greppet ett tag men tappade det, föll utan stopp och landande i ingenting. Där är jag nu; ingenstans, och jag vet inte hur jag ska ta mig upp. Bästa vännen med lysande framtidsutsikter, bil och jobb - jag har varken eller. Skulle vilja trycka på repeat och göra om allt trots att jag vet att jag gjort mitt bästa mestadels av tiden jag spenderat här. Vart är jag? Ångestångestångest. Jag är 19år och mitt liv är över. Mina framtidsutsikter är att jobba med något mediokert när jag hela mitt liv drömt om något större, önskat mer än vad jag är och kan, begränsad av mig själv. Pluggis, nörd, bokmal för att hamna bredvid de som aldrig brydde sig. Mitt värde mätt i framgång = 0. Hopplös. Det blev inget av mig innan jag fick börja prova. Hur ska en människa hinna med allt hon önskar innan livet tar slut? Eller innan det börjat?

Jag skulle kommit längre vid det här laget, klarat mer, varit mer. Reducerad till inget, utspridd 10cm under markytan långt från stjärnor och oändlighet. Fast i det korta nuet, bortglömd igår. Försvunnen och aldrig upptäckt. Ett liv som ingen när hon ville vara någon.

Ångest, ångest är min arvedel.

Inte ens det ständigt stjärnklara taket kunde skydda mot människans obarmhärtiga skepnadsbyten. De smet in mellan stockspringorna, över det nytjärade golvet som lovat att det skulle hålla dess disiga andedräkt borta och in till mig. In till det mig som råkar befinna sig i den kropp som skriver nu, en mig som andas evighet genom förgänglighet, som låter förändringen blåsa kyla över tid som varit, långsamt återuppväcka tankars minnen om hur vek ett Jag kan vara. Ett mig som gått vilse bland andra dig, ett mig som letar efter mer än skydd mot världsvinden.

Ett verkligt ont är inte kroppsligt, ett verkligt ont äter på jaget. Att nypa sig i armen dämpar det ömmande knät, men botar det inte. På något vis måste vi hitta det vi inte ser, känner men inte kan hitta och reparera oss med oss. 

I jaget finns ingen hjälp, bara dig själv.

Idag avgörs allt igen. En stor repetition från högstadieproblemen som är så löjliga att jag nästan bara kan skratta åt det hela. Men nu har jag vuxit ikapp mig själv mer såväl psykiskt som i jeansstorlek så oavsett utgång kommer det bli bra, det är jag säker på. 

Det är någon grej med tjejer och drama! Skulle inte förvåna mig om Shakespeare var en kvinna, för så bra är vi på att mytta verkligheten - gärna till vår egen fördel. De som myttar åt andra hållet går inte alltför sällan till någon hjälpstation för verklighetspåfyllning. Jag tror fullt ut på att människor ska ha olika åsikter, det är fantastiskt bra! vad vore vi utan dem? Men det hela bygger på att man kan stå för sina åsikter även när det blir tufft och att man kan acceptera att alla inte tycker likadant. Där blir det ofta en Bing-Bangstor kollision som tyvärr inte resulterar i ett helt nytt universum utan rakbladsvassa knivar som karvar ut själen ur kroppen. 

Att smällen inte bara träffar de individer det gäller utan även drabbar folk som inte ens haft med sprängningen att göra blir det som läget är nu. Fan vad jag blir arg! Hata mig tills ni spyr tarmarna ur er, men ge fan i hon som inte ens har sagt något! GAAAAHHH BROHOPP ÖNSKAS ER ALLA

Och jag som var så övertygad om att jag hade hittat rätt, att jag äntligen hade hittat människor som bara ville väl och som genuint tyckte om mig. Tack och liv och lov verkar det finnas kvar av dem, men min skeptisism till om det ska gå att lita på någon fortsätter att bekräftas. 

Nu dör datorn. 

Var på dejt med kille jag träffat på en kompis fest. Det blev nått blinddejtsliknande eftersom vi aldrig setts innan. Som tur var (eller inte) var han mer nervös än mig. JÄTTENERVÖS. Svårt att tro eftersom han vanligtvis är metalhead och ska vara tuffare än en sten, men så var det, sanna mina ord. Trodde nästan att han hade något förstadium till parkinsons men ville såklart inte nämna problem man inte kan göra något åt, men nej, icke, det var nervositetsmonstret som slog till. Gick till mitt favoritcafé och hade drömmen i huvudet där allt var klappat och klart, kärlek och hålla hand, rosa moln, regnbågar, enhörningar och tre ton choklad till mig utan viktuppgång. Men nej igen, Lite För Klänging Hjärna slog till igen och ljög.

Han var genomsnäll men för lätt att köra över, jag VILL inte köra över någon, men jag gör det ändå om man blir för mesig. Ödesdejt nr 2 på måndag där gillandet avgörs. Fan också för min jäkla översittarhjärna! JAG VILL OCKSÅ HÅLLA HAND MED NÅGON!

Pinsam facebook-chat exakt just nu med kille nr 2 där jag är mer pinsam än någonsin. Det här kan toppa när jag var 5 och bajsade framför en kompis pappa på stranden. För den som inte bryr sig kan jag säga att det är jätteilla. Skäms. hur inleder man en konversation med fina killar? UPPLYS MIG NÅGON FÖR NU HAR HAN SLUTAT SKRIVA

Fanatisk feminist in i minsta cell i slutet av min kropp, men jag KAN inte inleda samtal med killar själv. Det går inte. Och den här killen kan jag verkligen tänka mig att gå ut med. Fan också.

Samtidigt pågår en kupp i min umgängeskrets där en wannabe-star wars-fjolla försöker utmana min post på 3-åriga tronen. Bring it. För tydligen är jag ett hot om den platsen (jag inte ens visste att jag hade) som min vän beskrev att jag innehar med orden: "Varje gång du sätter dig vid bordet (en samlingsplats) flyttas allt ljus till dig, och det tål hon inte." Är numer utfryst i ett försök att ta över makten och kan berätta den historien imorgon. fun stuff. Blev lite extramärken innan jag kom på att jag är starkare än så nu. Erkänner för Dig imorgon.

Vad är det med kärrigar?

Som en 33åring vän en gång sa: "du ska bara vara dig själv så kommer du se att alla vill vara som du"

AMEN

Livet flyter och förutom stora hemligheter delade på fyllan är intet nytt på västfronten. Eller jo, alla ska åka iväg till den fancy framtiden och lämna mig i baktiden med rutiner och inrutat tänkande, och tydligen har jag en dejt den här veckan. Lycka till Mig med tanke på att jag ofta degraderar folk till vän om jag känner mig överlägsen på något vis. Inte för att jag vill, men för att min inre bitch som inte vill ha ett förhållande bestämmer det. Om vi adderar en eventuell obesvarad crush som är helt åt skogen illa, men ändå i bakhuvudet, har vi utgångsläget. Redan nu har jag alltså bestämt mig för att det här är en dålig idé, och just därför har jag börjat läsa Olof Röhlanders bok: "Det blir alltid som man tänkt sig" som handlar om hur man bygger upp mental styrka och styr sitt eget liv. Utmärkt! Hoppas han bara kan svara på mitt flerfärgade (ordvits) och svart-vita problem.. tveksamt, men hans foto för boken var så snyggt redigerat att jag måste ge snubben en chans. Lite ljug, han var lite för blank i ansiktet, men vad fan - man kan inte få allt uppenbarligen.

Övar på frisyrer lite sent på kvällen. Bra distraktionsmedel och förberedelse inför fruktsalladen med framtidsresarna imorgon. VEM KOMMER IN I UMEÅ EFTER ATT HA VARIT NR.54 I DEN FÖRBANNADE SOCIONOMSKÖN?! Bara hon som är den enda jag kan prata obesvärat med såklart.

Måste tvätta håret också. Sista intrycket varar längst! I det här fallet kanske i 20år. Då är jag 39. trettionio gamla år och halvvägs till åttio som är ett kortare ord och därmed närmare gammeldöden.

Borde maila min kusin.

Kramar