Älskade människa.

Lappen du lämnat bakom fotot innan vi åkte till Egypten satt kvar när jag rotade runt bland gamla saker, och här är du igen. Jag hade glömt bort bloggen som en gång var din enda ventilering. Efter år av självhat, bottenlöst fallande självförtroende och förvirring så har du lyckats. I slutet på oktober 2013 berättade du tillslut för Henne via facebook. För att skydda dig själv berättade du det som om det du kände hade hänt för länge sen, fast att det var lika starkt som alltid. Hon sa att hon känt detsamma, fast inte längre. Du tänker fortfarande på Henne ibland, men du vet att Hon krossade dig mer och mer för var dag och att det var det bästa som kunde hända i det långa loppet. Det tog dig lång tid innan du kunde acceptera dig själv tillräckligt för att du skulle våga skriva till Henne, och jag kommer för evigt vara stolt över dig för det. Jag kan inte ljuga, du drömmer fortfarande om Henne ibland, men det är osanna drömmar och Hon var aldrig så mot dig. I augusti 2013 tar du upp dina drömmar och läser tekniskt basår för att tillslut söka den linje du drömt om sedan i 9:e klass, du ska framåt nu. I slutet på januari 2014 såg du den vackraste människa du sett och skrev till henne på facebook, ni dejtade, men hon var ett svin. Du tappade ordentligt i vikt eftersom du svälte dig själv för att på något sätt bli tillräckligt vacker för henne. Hon dissade dig genom att sluta höra av sig efter att hon hånglat med en annan på en fest, bjudit in dig till henne för att be om ursäkt, bjöd dig till en hemmafest där hon inte pratade med dig och efter det var det över. Du frågade varför, men hon var en idiot och sa att hon inte förstod. Det som var bra med henne var att du blev så kär att du berättade för dina föräldrar, dock en modifierad sanning; du var aldrig bisexuell, du önskade bara för att fortfarande ha foten kvar i någon form av normbunden trygghet. 

I juni började du skriva med en tjej som verkade bry sig om dig. Hon spelade inga spel och ringde dig varje dag. Ni träffades i juli och fast att du fortfarande hade dina leopardprickar så gav hon dig så mycket kärlek. Hon brydde sig inte utan såg dig. Du förstod efter ett kort samtal, där alla kort föll på plats, att du var lesbisk. 

Ni fortsätter att ses och går på Stockholm Pride tillsammans senare den sommaren. På paraddagen blir ni tillsammans och i december kommer du in på tandläkarhögskolan. Du fixar ett studentrum och du åker. Allt som är nytt får dig återigen att känna dig obetydlig, du känner dig ensam fast att du har många vänner och du kryper in i dig själv. MEN du skär inte. Jag är återigen så stolt att jag nästan vill gråta. Du bestämmer dig för att du förtjänar bättre och kommer till en psykolog. Tårarna faller och snoret rinner. Du berättar om all ångest, om hur du måste sluta andas på föreläsningarna för att inte bryta ihop framför alla, om hur allt är förmycket, om din prestationsångest och om förhållandet du har till din kropp som ändå är mycket bättre. Du klarar inte din första tenta pga ditt mående, men det är ingen fara. I augusti klarar du den, precis som alla andra tentor hittills. Du vet vad du vill, du är stark, du knyter genuina kontakter med människor som älskar dig på riktigt, du har en fantastisk flickvän sedan 15månader tillbaka som gör allt för dig, du har fjällvandrat med henne som du drömde om att du skulle få göra med Henne - Hon som aldrig brydde sig. Allt är annorlunda nu när du älskar dig själv. Du ser knappt prickarna på din kropp längre, de rör dig inte i ryggen. Fast att de en gång i tiden höll dig tillbaka från allt. Du är öppet gay i din klass, blev nominerad till SFQs sverigestyrelse som du tackade nej till, självskadar inte, går på feministiska event, målar, pluggar och har framtidstro. Din underbara morfar gick bort i juli i år och du gråter ofta över honom. Det enda du ångrar är tiden du inte hade med honom, annars känner du att din resa bara stärkt dig. 

Du är underbar och jag älskar dig.

Du betyder så mycket för så många och ditt liv ser ljust ut. Du klarar det. Underbara människa, som du kämpat med dig själv. Som vi kämpat. Om du kunde se och tro då på vart vi är nu så skulle du inte gråta, du skulle inte självhata, du skulle inte göra en pakt med dig själv om du fortfarande var oälskad och ensam vid 30. Tiden löser saker, framförallt när du pushar på och jobbar så hårt för det som du har gjort. 

Fantastiska människa. Om jag kunnat krama dig då, som den framtidsskugga jag är, så skulle jag aldrig släppt.

Du klarar dig.

Du är stark.

Du betyder.