Det är jobbigt att vara lönnkär när man råkar vara omgiven av andra fina människor..

Bra dag! Fin gårdag! Jag är så lyckligt lottad att det är galet! Kan inte sluta tänka på genomgoda Jonna som verkar se igenom allt och säger ändå inget om det, bara finns där med sitt lugn när man är påväg mot en nödlandning mitt bland allt fint. Sen är HON tacksam. Galet. Bättre får man leta länge efter.

Känner mig fin! Bekräftelsebehovet fyllt för idag när Födelsedagsbarnets vän satt med mig hela kvällen. Är nöjd med mig själv; kanske är jag inte så äcklig? Just idag får jag vara fin som alla andra och det ska jag försöka ta med mig till imorgon! Håller mig vaken för att Imorgon med stort I inte ska börja och jag ska få vara fin och glad för evigt.

Förbereder mig med påhittade samtal som en dag kommer leda till det riktiga. Fjärilarna är på semester och har ersatts med vilda katter med klor. En dag ska jag fråga mig vad jag vill, och den dagen

.. berätta för någon mer än finaste Elin? Skrämmande tanke. Enda anledningen som det hände var för att jag var full - jättefull. Vad har jag gjort?! Paniken när vi skulle ses igen; hon, jag och orden. Orden med stort O. Urgh. Läste om mitt problem i en blaska som inte svarade på frågan som ställdes. Vad i helvete? Svara då! Behöver ju lite hjälp här! WORK WITH ME HERE. Inget svar. Samma ord stod där de inte skulle. Ni är fel! Speciellt om jag inte vet, inte är säker, svajar och far. Idag är jag vad jag sa och känner mig hemsk för att jag egentligen är så beräknande och elak. Men det är inte meningen, jag lovar! Tror jag..

Känner mig som alla Voldemorts horrokruxer, jag finns där ute, uppdelad mellan alla fina vänner som ingen egentligen har hela mig men alla varsin del av allt.

Det där med tjejsnack har jag heller aldrig förstått. På film ser det mysigt ut, men det är så lätt att säga "ni får inte berätta men ____ har sagt till mig..." tjejer är oberäknerliga och ljuger lika lätt som de dömer. Citerar Simon: "Vi killar är simplare än vad du tror" - och vi tjejer är mer komplicerade och beräknande än vad ni någonsin kan föreställa er.

Småkär och trollbunden, storskrämd och fritt fallande

Den passar inte in, men det ärlugnt; det gör inget här.

Kroppen kryper igen. Vet inte vad den vill, men det är mer än att sitta här. Kanske känns det som om den vill känna midvinterns missförstådda minusgrader, knarret av snö som inte ger upp och se glittrande kristaller från en annan värld i luften. Där den enda rörelsen är en satellits stillsamma bana över världstaket långt ifrån stjärnorna, men ändå mitt ibland dem. Precis så känns det. Jag är något uppfunnet, påhittat, mekaniskt, till synes mitt bland brinnande stjärnor fyllda med liv och värme men egentligen miljontals konstruerade enheter emellan.

Jag vill känna kylan vila mot min hud, påminna mig om att den finns där för mig. Jag vill se en klar måne lysa upp natten och veta att alla de som varit innan och är efter ska se samma sak - ett minne vi delar och lever. Jag vill veta att rymden är större än allt och se hur allet blir till intet tillsammans med mig. Trygg av tanken att jag inte spelar roll, varken mitt liv, tankar eller beslut. Att jag inte är någon och aldrig kommer bli. Att Universum inte kan känna. Därför vill jag se mina stjärnor. Jag är för stor för mig och mina hjärtslag för tunga - dånandes när jag dyker eller bara glömmer annat. Slåss för uppmärksamhet tills dagen det tystnar. Att det en dag skall eka tomt i mitt skal är för mycket. Vad händer om jag inte tagit emot hela mig? Om jag fortfarande undrar varför jag består av uppmätta delar, varför jag inte är en stjärna. Om jag istället slår i havet när tiden gått ut. "Den som inte nådde mer".

När vintern är som mörkast lyser solarna som mest.

Vinterbarn

Feg är jag också. Fy! Nej, jag måste ta tag i det här. Ingen skrev upp sig på att vara vän med ett labilt vrak. Ska sluta vara orättvis och bara ta hela tiden. Drog mig ur när jag skulle boka tid hos ungdomsmottagningen senast - hey, jag mådde ju bra den morgonen! Mår bra ikväll också men inser att jag inte kan hålla på i 120km/h på norsk bergväg. Nej, nu ställer jag klockan så jag kan ta mig upp och rädda alla andra från mig. Det här är ohållbart. DOCK lyckades jag rädda mig igår - bara en linje pryder mitt ben trots det totala sammanbrottet. Kanske kan jag ta ikapp från underläge och vinna tillslut?

Att både vara äcklig på utsidan och på insidan är typiskt dåligt. Kan jag rädda någon form av "inre jag" kanske någon därute kan stå ut med att jag ser ut som en karta. NEJ FAN, TA DIG SAMMAN! Imorgon ringer jag, glad eller miserabel. Jag är skyldig alla som står ut med mig det. Speciellt Du, fina Du. Sämsta vännen man kan ha som bara berättar hälften av skiten och kastar resten över dig i lavin efter lavin. Du som inte behöver någon som jag men som ändå står ut. Skuldtyngd är vad jag är och agerar därmed praktexempel till boken om den typiske svensken där vi hatarjust den känslan.

Jag ska bli bättre för alla andra, för själv skulle jag dissat mig för länge sedan.

BTW

Fest på gatan med Rebecca och Fiona var ganska schweet!

hemskare än hemskast. ondare än den värsta människa du vet. tar allt och ger bara måsten. ful. äcklig. ökenhus. bubbla. skärm. löften som bryts. förlåt. aldrig göra om. göra om. röd tiger. röda tigrar i flock. försvinner. tillbaka. ständigt krävande sen 4:e klass. bär skuld till allt. talanglös. kunde nått bättre. elak. besatt av uppmärksamhet. jobbig. ingen säger det jag vet. sympativänner. bortvald och ledsen, vald och skuldfylld. aldrig nöjd. duger inte. oälskad. tar upp tid. energislukare. egoist. trycker ner andra, höjer sig själv för att sedan falla i bottenlöst hål. tillbaka till energislukandet. låtsasstark. tjatig. dryg. elaka ögon. besvikelse. oönskad. tvång.

skärskärskärskärskär

ynklig

glad

repeat

hej det är jag som är..