Kroppen kryper igen. Vet inte vad den vill, men det är mer än att sitta här. Kanske känns det som om den vill känna midvinterns missförstådda minusgrader, knarret av snö som inte ger upp och se glittrande kristaller från en annan värld i luften. Där den enda rörelsen är en satellits stillsamma bana över världstaket långt ifrån stjärnorna, men ändå mitt ibland dem. Precis så känns det. Jag är något uppfunnet, påhittat, mekaniskt, till synes mitt bland brinnande stjärnor fyllda med liv och värme men egentligen miljontals konstruerade enheter emellan.

Jag vill känna kylan vila mot min hud, påminna mig om att den finns där för mig. Jag vill se en klar måne lysa upp natten och veta att alla de som varit innan och är efter ska se samma sak - ett minne vi delar och lever. Jag vill veta att rymden är större än allt och se hur allet blir till intet tillsammans med mig. Trygg av tanken att jag inte spelar roll, varken mitt liv, tankar eller beslut. Att jag inte är någon och aldrig kommer bli. Att Universum inte kan känna. Därför vill jag se mina stjärnor. Jag är för stor för mig och mina hjärtslag för tunga - dånandes när jag dyker eller bara glömmer annat. Slåss för uppmärksamhet tills dagen det tystnar. Att det en dag skall eka tomt i mitt skal är för mycket. Vad händer om jag inte tagit emot hela mig? Om jag fortfarande undrar varför jag består av uppmätta delar, varför jag inte är en stjärna. Om jag istället slår i havet när tiden gått ut. "Den som inte nådde mer".

När vintern är som mörkast lyser solarna som mest.

Vinterbarn

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade människa. Lappen du lämnat bakom fotot innan vi åkte till Egypten satt kvar när jag rotade runt bland gamla saker, och här är du igen. Jag hade glömt bort bloggen som en gång var din enda ventilering. Efter år av självhat, bottenlöst fallan...

Om alla bara står stilla en sekund så kan jag börja reda ut det här! Snälla?  Den där lilla skarpa saken ser extremt mysig ut i jämförelse med kaoset som råder inuti. Det river med wolverine-klor. Efter att besökt studieyrkesvägledaren kändes allt ...

Jäkla bergochdalbana. Idag mår man toppen. Behöver nog bara komma ut och vara bland folk för att jag ska slå om till himlaläge. Känns skönt. Fick prata med le beste friendo också och allt ordnar sig tror jag. Eller så är det bara jag som känner ett b...

Jag vet inte om jag blivit mer elak, oberäknerlig och jävlig allteftersom världen öppnar sig framför mina ögon eller om jag alltid varit såhär hemsk och jag bara inte föstått det. Ni vet när man går runt och är så glad så att det lika gärna skulle ku...

Panikångest - för vaddå? Ingenting och allting samtidigt. För det jag inte har, aldrig kommer att få, har och alltid kommer bära med mig. Livet är över innan det ens har börjat med min pissiga inställning. Hade allt gått som jag velat hade jag nyss g...