Om alla bara står stilla en sekund så kan jag börja reda ut det här! Snälla? 

Den där lilla skarpa saken ser extremt mysig ut i jämförelse med kaoset som råder inuti. Det river med wolverine-klor. Efter att besökt studieyrkesvägledaren kändes allt bättre i några dagar, men det är ungefär så lång tid verkligheten behöver för att komma ikapp när man svävat på moln för länge. Jag går sönder om du lämnar mig. Jag kan ta att vi inte ens ses varje vecka, men lämna mig inte såhär; med huvudet bakochfram och hjärtat förvridet. Är det här normalt? Kan inte komma ihåg att någon bröt ihop innan alla började flytta, och jag har heller inte brytt mig om de som gjort det. Men inte du. Snälla. Redan nu börjar den där muskeln alla säger ska innehålla känslor att röra sig bortåt, när jag skriker inombords ekar det lätt, som ett tomt rum innan man ställer dit möbler. Du är definitivt ingen möbel. Platsen du tar upp är större än huset rummet är i. Gå inte förrän jag rett ut trådarna och ser vart du leder. Jag är inne på 3,5 år utan att trasslet försvunnit men det börjar närma sig.. tror jag. Vad ska jag göra utan dig? Vad gör jag utan dig? 

Få inte metallen att se varm ut.

Jäkla bergochdalbana. Idag mår man toppen. Behöver nog bara komma ut och vara bland folk för att jag ska slå om till himlaläge. Känns skönt. Fick prata med le beste friendo också och allt ordnar sig tror jag. Eller så är det bara jag som känner ett behov av att prata om saker som egentligen inte behövs manglas om. Det hela bottnar nog i att jämför mig för mycket med henne, hon som nästan är perfekt. Det måste jag sluta med. Jag måste hitta ett eget värde. Men det är svårt när jag betygsätter mig själv i allt. Illa. Måste sluta med det också. *glad min med hjälp av fingrar*

Jättehärlig lunch med Kaptenen, Ida och Flygande Holländaren. Åh vad glad jag blev. Jag måste duscha, byta om och sminka mig mer ofta så blir jag automatiskt piggare. Det är som om sminket innehåller knark, uppåttjack. woho..? Tuggade sallad som om det vore gott. Och salladen gick på det! Den hoppade ner i magen och gosade runt med kaffet. Det konstlade fågelkvittret i rummet svingade in mig än längre i fluffdjungeln. De där låtsasfåglarna hade nog också sminkat sig idag för jag har aldrig hört fåglar skrika så där intensivt. Intensiv kärlek till kajalen kanske? Vad vet jag

Sen direkt till le beste friendo för att be om ursäkt för att jag kan bli ett lokomotiv utan bromsar som inte behöver en räls för att köra över folk. Ett självständigt tåg på ett dåligt vis. Tror den godtogs. Osäker. Men jag fick ännu mer kaffe och tillsammans med gossalladen och knarksminket utgjorde de en supertrio som tog över den tråkiga världen och gav den ett leende utan fingrar. Jag tycker om dig fantastiskt mycket le beste friendo. Jag måste bara ha en klar dag utan onda schitzomoln för att inse det. Och du är *superlativ x2* bra på att blåsa bort dem.

Kärlek

Jag vet inte om jag blivit mer elak, oberäknerlig och jävlig allteftersom världen öppnar sig framför mina ögon eller om jag alltid varit såhär hemsk och jag bara inte föstått det. Ni vet när man går runt och är så glad så att det lika gärna skulle kunna regna enhörningar och sockervadd ena sekunden, får en knuff in i verkligheten och sedan säger något som du vet gör riktigt ont? Inte? Det bådar ju inte gott för mig.. Men allvarligt; vissa dagar går jag runt och verkligen tror på att jag är en god människa, bara för att vakna upp och inse att jag drömde värsta sci-fi-grejen deluxe. Om jag nu vore ond på heltid skulle jag inte brytt mig, men det är som om jag kastas fram och tillbaka, à la Gollum, och när det som jag hoppas är jag dyker upp igen har det som troligtvis är jag pajat ca allt. Som senast igår då jag spydde ordgalla över samma person som vanligt bara för att jag blev lätt besviken över en sak denne någon inte sa. Behöver jag ens säga att jag har svårt att sova idag pga det? Jag skäms ända in i benmärgen, förbi det och in i själen (om jag nu trodde på en sådan). Inte så konstigt att jag på frågan "vad är du mest avundsjuk över?" svarade att jag är avundsjuk på alla genomgoda människor som jag haft förmånen att vara vänner med, alla de som bara lyser av välvilja innifrån medan jag, sedan jag var liten, sett mig som ett troll bredvid dem. Ett grönt, kort/tjockt troll bredvid glödande prinsessor. Inte för att jag vill, för tro mig jag har kämpat med mig själv, men för att jag vet att jag innerst inne aldrig kommer vara så fina som de är. Det är som om någonting ständigt sticker mig i sidan när jag är runt dem. Kanske det är i ett försök att smutsa ner det jag aldrig kommer bli som min fula kärna vänder ut och in på mig och visar sig. Jag vill också ha det där fina som verkar göra huden genomskinlig, och människan under den slående vacker, jag vill och jag försöker, men det vill sig inte. Istället förstör jag andra som det sagoodjur jag är. 

Förlåt för att jag inte alltid kan vara fin, god och genuint vacker från insidan. Jag försöker, men det är inte tillräckligt, jag vet. Min största rädsla är nog att ni ska förstå hur hemsk jag är och lämna mig ensam med mitt självdestruktiva monster och skumt nog kan säkert även det vara en anledning till varför jag blir som förbytt ibland. Skulle jag säga det här direkt till er skulle ni nog ta det som självömkan, och det är det kanske delvis, men jag är uppriktigt ledsen över att ni måste stå ut med mig, för jag orkar det heller inte ibland och vill helst bara försvinna emellanåt. Tack för att ni varit och är starka nog att bära mig som en eländiga klump jag är, och förlåt igen för att jag fläckar ner erat skimmer lite varje gång vi ses. Ord beskriver inte hur viktiga ni är för mig, trots att jag aldrig visar det. 

Tack